Jag är en helt vanlig ovanlig människa, tror jag, med kanske ett något annorlunda intresse. Från det att jag var liten så har jag varit nästan som lite besatt av inget mindre än termometrar och väderstationer. Jag vet att det låter helknäppt men så är faktiskt fallet. Jag visste redan när jag var åtta år gammal att jag skulle ”hålla på med väder”, att bli meteorolog, det kunde jag stava till redan som väldigt liten. Min mamma blev nog lite orolig ett tag när hennes son var besatt av molnens formationer, luftfuktighet, väder och vind. Jag fick en bilderbok när jag var liten med olika sorters moln i och en liten beskrivning. När jag var 10 år kunde jag mer än hela min släkt tillsammans om molnformationer och väderprognoser.
Prao på en väderstation
När jag gick i nionde klass skulle vi elever ut på prao. Jag hade bara en sak i huvudet, jag ville göra min prao hos en meteorolog. Men det fanns ett litet problem, ingen meteorolog jobbade i närheten av där jag bodde. I mitten av 90-talet fanns drygt 200 stycken väderstationer i Sverige som var bemannade, idag finns det inte många kvar. I Skåne finns det en bemannad väderstation som drivs av ett par som lämnar in 8 observationer om dagen i Falsterbo. Men datorerna har mer eller mindre tagit över det jobbet så nu läses det knappt av manuellt längre. Hur som helst, så fick jag göra en kompromiss när det kom till min prao. Jag fick gå bredvid på ICA hemma i byn, vilket faktiskt inte var så tråkigt, men sedan fick jag som komplement även vara med vid en väderstation som låg i närheten av där jag bodde som liten. Det var en äldre man som hade hand om den och läste av den varje dag, så dit cyklade jag på eftermiddagen och lärde mig en massa av den gamle mannen. Detta gjorde att både mitt intresse och min kunskap ökade så att jag till slut när det blev dags för högskolan faktiskt kom in på den högskola jag hade velat börja på sedan jag var liten. Och nu har jag arbetat som meteorolog i över 20 år redan och stortrivs.
Kommentarer är stängda.